misscarlstrando

Idag har dagen spenderats i Norrköping, vår syster-studentstad kan man säga. Tre föreläsningar från 7-16, varav varannan var bra och intressant och den första var dålig, fundera på den du! Eftersom temat för terminen är den unga människan (0-18år) har vi på 90% av föreläsningarna sett bilder på spädbarn, vilket varje gång får alla individer med XXkromosomer (80% av klassen) att sucka nöjt, le och börja dagdrömma om familjer. Den manliga delen däremot vrider sig i stolarna och ser allmänt obekväma ut. Själv hamnar jag någonstans mittemellan. Visst, småttingarna är ju sååå söta och man vill bara krama dem hårt, men... Sen får man reda på alla möjliga fel som kan uppstå under en graviditet, efter förlossningen och under uppväxten, och då blir jag bara rädd. Att ta hand om ett friskt barn är en utmaning bara det, att ta hand om ett sjukt barn känns ju omöjligare än jagvetintevad. Sen att jag inte riktigt är så pepp på att skaffa barn överhuvudtaget är kanske en bidragande faktor, men alla runt omkring mig säger att mamma-hormonerna snart kickar inte. Jag hoppas inte. Egentligen skulle jag inte skriva om barn, blev bara fast i tanken, utan jag tänkte meddela att jag för ett kort tag idag trodde att jag hade CP. Jaa, det heter att ha CP, cerebral pares. Man får höra att läkarstudenter (och läkare) blir hypokondriska och tror att de är sjuka i allt ju mer de får reda på, och så är det med sjuksyrror också. Symptomen stämmer jämt in, om inte på en själv så på någon man känner, och ett tu tre så är ingen frisk längre, varken psykiskt eller fysiskt. Fast det var inte det jag skulle skriva heller, utan jag störde mig på sista föreläsaren, som hela tiden pratade om hur synd det var om alla som blev korta, alla som inte var normala. Föreläsarna innan pratade också att de alltid kämpade för att utvecklingsstörda skulle få leva som alla andra "normala". Om man inte är "normal" måste man väl inte leva som normal, kan man inte få leva så som passar ens förutsättningar då?