misscarlstrando

Tiden går fort när man har roligt, och tiden försvinner när man ska plugga. Jag har för första gången spelat paintball, det gjorde ont. Men det var roligt. Jag har varit på en sittning där vi fyllde tre långbord och två kortbord men jag såg inte fler än 10 tjejer, och därför sjöngs Kungsången så mörkt att man inte kunde urskilja varken text eller melodi. Jag har knappt varit hemma en timma sammanlagt sedan torsdagen, förutom idag. Och inatt borde jag inte sova hemma, men jag kommer göra det ändå. Jag har ont i magen.

Jag sitter i en lila overall med märken och diverse ritningar och texter på sig, och ketchupfläckar. Den får endast tvättas om man har fått någon annans persons kroppsvätska på sig, eller så får man tvätta den i Stångån. Ovven har mängder med fickor som är fyllda med allt möjligt, pennor, plåster, mynt, kam, läppglans med mera. Även pins är fastklämda, plus en röd gris och en spruta. På höger ben står det med svartglittrigt tyg "Becka". Ovven luktar av både parfym och diverse andra saker och är inte särskilt moderiktig, men om jag fick välja skulle jag ha den oftare än bara på kravaller. För den är lila, håller en alltid varm, har tusen fickor som rymmer allt och den är personlig. Egendesignad av moi. Plus att man slipper bry sig om vad man har på sig. Egentligen är det förresten hängselbyxor, men den är så stor på mig så jag säger ovve ändå. Så det så.

För att igår skedde ett mirakel, för att idag snöade och för att ikväll är det fredag kväll och mina planer är plugga. Och för att tre människor idag sade uppriktigt och utan någon som helst inverkan av mig att jag talar rikssvenska. För att jag idag lärt mig göra kaniner av handskar och inte tvärtom och för att jag åt en vegetarisk middag. För att jag är hungrig igen och för att godiset är slut, för att nachochipsen väntar och för att morgondagen ser så ljus ut. Därför helt enkelt. Pusshej.

Väntar på att snön ska börja falla. Hoppas hoppas hoppas. I så fall kommer det att snöa för första gången i Linköping i år den 20e i 10e 2010. 20-10-2010. Kanske tillochmed klockan 20:10.

Åkte till den stora staden i fredags och sprang runt på Tekniska Muséet med Sannie som om vi var 10 år igen, hade en myskväll och "sov" med bråkigaste kattungarna någonsin. Mina fötter och händer har massa småhål nu, tur att man ska ha träning i såromläggning om två veckor! Chokladfestival med mami och lillkusin på lördagen, konstant mobbad av lillkusin som utnyttjade mina bristande finskakunskaper. Spelade spel på kvällen med stor - och lillkusin, förlorade mot både trots att ingen av dem kunde spelreglerna, men jag skyller på att de hade både mami och moster på sin sida. Söndagen blev det frisörsalong hos mami och ett långt, busigt avsked till gudbarnen.

Franskatenta om två veckor och kurslitteraturen får jag tidigast på tisdag, om ens då. Trots att jag inte ens siktar mot godkänt börjar jag få tentaångest. Fast inte lite lika mycket tentaångest som inför januaritentan. Ajajaj. Tror jag nämner tentaångest lite för ofta, men det är en speciell känsla som kan vara ganska påtaglig.

Idag har dagen spenderats i Norrköping, vår syster-studentstad kan man säga. Tre föreläsningar från 7-16, varav varannan var bra och intressant och den första var dålig, fundera på den du! Eftersom temat för terminen är den unga människan (0-18år) har vi på 90% av föreläsningarna sett bilder på spädbarn, vilket varje gång får alla individer med XXkromosomer (80% av klassen) att sucka nöjt, le och börja dagdrömma om familjer. Den manliga delen däremot vrider sig i stolarna och ser allmänt obekväma ut. Själv hamnar jag någonstans mittemellan. Visst, småttingarna är ju sååå söta och man vill bara krama dem hårt, men... Sen får man reda på alla möjliga fel som kan uppstå under en graviditet, efter förlossningen och under uppväxten, och då blir jag bara rädd. Att ta hand om ett friskt barn är en utmaning bara det, att ta hand om ett sjukt barn känns ju omöjligare än jagvetintevad. Sen att jag inte riktigt är så pepp på att skaffa barn överhuvudtaget är kanske en bidragande faktor, men alla runt omkring mig säger att mamma-hormonerna snart kickar inte. Jag hoppas inte. Egentligen skulle jag inte skriva om barn, blev bara fast i tanken, utan jag tänkte meddela att jag för ett kort tag idag trodde att jag hade CP. Jaa, det heter att ha CP, cerebral pares. Man får höra att läkarstudenter (och läkare) blir hypokondriska och tror att de är sjuka i allt ju mer de får reda på, och så är det med sjuksyrror också. Symptomen stämmer jämt in, om inte på en själv så på någon man känner, och ett tu tre så är ingen frisk längre, varken psykiskt eller fysiskt. Fast det var inte det jag skulle skriva heller, utan jag störde mig på sista föreläsaren, som hela tiden pratade om hur synd det var om alla som blev korta, alla som inte var normala. Föreläsarna innan pratade också att de alltid kämpade för att utvecklingsstörda skulle få leva som alla andra "normala". Om man inte är "normal" måste man väl inte leva som normal, kan man inte få leva så som passar ens förutsättningar då?

Mitt sovrum har två dörrar och två fönster. Om man räknar med garderobsdörrarna har det 8 dörrar, och lägger man till balkongdörren blir det 9 totalt. En av alla många dörrar går ut till vardagsrummet, och en annan till köket. I vardagsrummet, på den vägg som även utgör kortsidan i mitt sovrum hänger en jättefin klocka. Klockan kommer från en bakluckeloppis och är, jaa, jättefin. Men den tickar. Likaså gör klockan i köket det, som är ungefär 1m från dörren till mitt rum, fågelvägen. Tick-tack, paus, tick-tack, paus. Så låter det konstant eftersom de inte tickar samtidigt. Jag har alltid haft svårt för tickande klockor och är nu omgiven av dem. Fast det har funkat bra faktiskt. Den söta lilla väckarklockan jag hade i Kiruna blev sorgligt nog demolerad av min fina gula hammare innan jag insåg att det inte var sekundvisaren som orsakade tickandet. Det här är nog ett av de tråkigaste inlägg jag skrivit, men jag är på så bra humör att jag var tvungen att försöka hitta på något att klaga på!

Varför är det antingen "fullt upp dygnet runt utan en minuts rast och ro" eller "absolut ingenting att göra och rastlös". Programmet jag går är utformat så att vi inte har så långa schemalagda dagar för att kunna plugga mer självständigt hemma. Problemet är att jag har en startsträcka på ca 5-10timmar för att komma igång med pluggandet vilket för att mina dagar kan bli otroligt sega. Och eftersom jag egentligen borde plugga den tiden så får jag dåligt samvete om jag gör något annat och gör därför ingenting, det också med dåligt samvete.

Jag har kört bil idag. Det är något jag antingen borde öva mera på eller lägga ner totalt, första vändan idag var verkligen inte godkänd. Andra gången gick det däremot bättre, men man kan inte alltid satsa på tur. Ska nog satsa på cykel istället. Går inte lika fort och gör inte lika stor skada. På andra, vill säga.

Det har varit en lång vecka, med en speciellt lång helg. Som tur är har den fått en fint avslut åtminstone, mys framför film med kombon, te och choklad. Åh nej, katta börjar gå på övervarv vilket innebär att det kommer bli en lång natt....Lite glada nyheter är att jag inte längre är ensam hemma, att jag är ledig imorgon och att jag ska ut och springa imorgon, 1 mil på under 50minuter är målet jag ska nå någon gång i framtiden.

Jag har blivit gudmor! Syrran med sambo har fått tvillingar, Frank och Kummin! Jag har inte träffat dem än, men enligt syrrans berättelser så brås dem på sin moster/gudmor/mig, alltså de är halvt hyperaktiva och jättesöta. Utan att fråga om lov laddar jag upp en bild på sötnosarna:

Jag var sur. Sliten från gårdagens kravall, ångest inför morgondagens tenta, allmän känslobergodalbana på grund av naturliga orsaker, ofrivillig ensamhet då sambon stack hem över helgen, frivillig ensamhet på grund av tenta imorgon klockan 8. Jag försökte kolla på Idol och plugga samtidigt, medan grannen försökte spränga baslådan. Ringde mamsen för att klaga men det blev inte bättre, katten ville bara sova. Sen, på bara några minuter vände allt. en ung kille på Idol sjöng min älskade favoritlullaby, ett gulligt smsade ramlade in och nästa låt på Idol råkade vara en Kirunalåt. Och så blev jag glad, för musik gör så mycket, och alla nära och kära betyder mer.